Skor till kläderna: mörk kostym

Välskräddade statschefer i "mörk kostym", givet i diplomatiska sammanhang. (foto: Scrape TV)

Detta blir den andra artikeln om vilka skor du kan välja till en viss typ av klädsel. I denna artikel går vi vidare på temat formella klädkoder och kommer in på den tredje mest formella klädkoden efter högtidsdräkt och smoking vilket är mörk kostym.

En svart cap toe utan dekorationer och stängd snörning (så kallad "Oxford") anses alltid, i alla lägen, vara det mest korrekta och konservativa valet till klädkoden mörk kostym. Ovan modellen som heter "Oxford" rätt och slätt, från Kettering-baserade Gaziano & Gilring. 

Självförklarande

Man behöver inte vara ett geni för att lista ut vad mörk kostym, informal attire på engelska, föreskriver för oss män; mörkgrå, mörkblå eller annan mörk kostym. Även svart kostym anses korrekt, men svart är framförallt en färg man bär på kvällen och är därför inte lika användbart som grått och blått. Till mörk kostym bör man bära en vit skjorta och en diskret slips. Klädkoden mörk kostym används inte bara som en nivå på festklädsel utan är även riktmärket för branscher så som exempelvis finans och juridik. Inte för inte kallas denna klädkod på engelska även för international business attire.

Välklädd, konservativ, men absolut inte tråkig! (foto: The Sartorialist)

Mörk kostym är en oskriven regel i diplomatiska sammanhang samt bland politiker i länder så som USA och England där de folkvalda representanterna klär sig mer konservativt än våra jeansbärande svenska myspolitiker.

Man kan tycka att skillnaderna är små på denna Oxford-sko från Carmina och ovan skor från Gaziano & Girling. Men notera den lilla extra sömmen samt "punches" vid tåhättans slut (på fikonspråk kallat punched cap toe). Detta dressar ned skorna något, men det anses fortfarande vara korrekt till klädkoden mörk kostym. 

Även när man följer denna klädkod så blir det som till högtidsdräkt och smoking lite enformigt; en svart oxfordsko anses mest korrekt, eller om man vill ta ut svängarna en mycket mörk sko, exempelvis en burgundyfärgad cordovansko. Även en dressad svart derby kommer du undan med!

Vill man ta ut svängarna något kan man försöka sig på en oxblodsfärgad Oxford-sko.  Inte korrekt enligt traditionalisterna och etikett-freaks, men enligt mig gångbart. 

Skovård: Så putsar man skorna i Japan

För ett tag sedan så ramlade jag över en video på Youtube där en japansk herre putsade skor. Fast han putsade inte skor som oss vanliga dödliga, sittandes på en pall i hallen eller på golvet i badrummet (min fästmö är en makalös kvinna, men hon har ganska bestämda åsikter om vart skoputsning skall bedrivas). Nej, denna herre pustade skor på ett sätt som skulle få Olympen Hermes att anlita honom för att putsa sina bevingade skor. Inte bara putsade han skorna med en väldig finnes, utan också graciöst och konstnärligt! Videoklippet glömde jag bokmärka och jag lyckades inte söka rätt på det igen, men sedan dök det upp på Leffot N.Y hemsida. Så utan vidare presentation så kommer här videon.

Skor till kläderna: högtidsdräkt & smoking

Denna stilige herre är en ung Mustafa Kemal Atatürk i en klassisk frack och höghatt (foto : Wikipedia)

Jag har skrivit en hel del inlägg om skor som utgångspunkt för vilka typer av kläder som passar till dessa. Det kan vara svårt för någon som precis börjat intressera sig för skor att få så mycket ur dessa tips så jag gör här tvärtom; rekommenderar skor till en viss typ av klädsel. Så i kommande artiklar väljer en arketyp av en kläduppsättning och sedan matchar jag dess med några utvalda skor. Jag går i turordning igenom vad jag anser vara bra skoval till ”högtidsklädsel & smoking”, ”mörk kostym” och ”kavaj”, vilka är de klassiska formella klädkoderna vid fest, för att sedan gå vidare till skor som lämpar sig till ”mörk kostym dagtid”, ”mörk kostym kvällstid”, ”kavaj och udda byxor” samt ”casual”. Jag är även öppen för att fylla på med klädartiklar efter önskemål från mina kära läsare.

En lacksko, okänd tillverkare

Högtidsdräkt & smoking
Vi börjar denna artikelserie med högtidsdräkt och smoking, som är något tråkigt ur skoperspektiv för det ger oss mycket lite frihet när det gäller val av skor. Vi måste först och främst respektera värden för tillställningen, och då gäller vissa etikettskoder. Först ut är högtidsdräkt och om vi stryker folkdräkt och paraduniform, som båda är korrekta högtidsdräkter, så får vi kvar fracken, vilket säkerligen är det du väljer om du går på en riktigt formell tillställning. Och till frack rekommenderar jag att du bär en svart lacksko.

Skådespelaren Bradley Cooper i smoking

Även till smoking rekommenderar jag en lacksko, eller en blankpolerad svart, odekorerad oxfordsko. Innan nu den uppmärksamme och kunnige läsaren ”upplyser” mig om att det även är korrekt med andra former av skor, exempelvis ”court shoes” så upprepar jag att detta är min rekommendation och det jag skulle bära, inte en fullständig lista över vad som anses korrekt.

John Lobb (Paris) "Garnier II", en klassisk stilren oxfordsko (foto: John Lobb)

Nästa inlägg; mörk kostym, eller "informal attire" som det heter på engelska.

Skovård: mocka

Mocka är ett ganska grovt material som tål mycket, och en av fördelarna är att det är svårt att vecka och få skrynklor i. Nackdelen är att det måste hållas efter ordentligt för att inte se ovårdat ut. Särskilt saltfläckar gör att mockan ser riktigt tråkig ut. Så idag blir det en liten video från exklusiva skobutiken Leffot, New York, som visar en rengöringsteknik för mocka som de själva använder, detta exempel visar en Alden-känga som fått saltfläckar.

Tillverkningsmetoder

I vårt vackra land så råder det viss förvirring bland oss konsumenter vad som egentligen menas med framförallt en randsydd sko. Många drar alla exklusiva skor över en kam och förutsätter att, eftersom de är så dyra så måste de vara randsydda, för randsytt är bäst. Tyvärr är fallet inte alls så. De flesta italienska skor, och då pratar vi modeskor som Prada, Gucci et cetera är oftast durksydda, Bologna-bottnade eller i värsta fall limmade. Ve och fasa! Jag kommer nedan att gå igenom de vanligaste tillverkningsmetoderna, eller  "bottningsmetoder" som det heter på fackspråk.

Limmad sula (ago-bottning)

Detta är den vanligaste, och sämsta, av bottningsmetoderna och används främst vid industriell masstillverkning av skor. Det är dock inte enbart billiga skor som limmas utan även de stora modehusen använder denna konstruktion för att spara in pengar i produktionen. En sula i valfritt material limmas helt enkelt fast med kontaktlim. Limmet stryks på sulan och på den del av ovanlädret som vikts in under bindsulan, och sedan fästs sulan vid pinnslaget med hjälp av en sulpress. Klappat och klart och redo att rullas ut ur fabriken till Nilsson och Din Sko!

Produktion av limmade skor. Man kan ifrågasätta arbetsmiljön vid denna fabrik då arbetarna ej har något skydd mot de förmodat starka limångorna.

En limmad sko blir ofta nättare och lättare än en ”ordentligt” tillverkad sko, och detta tilltalar många modedesigners kan jag tänka mig. Även från ett logistiskt perspektiv bör de rimligtvis vara billigare att skeppa. Nackdelen är att sulan lossnar lätt och att minsta misstag när skon ruggas gör att skon blir otät och släpper in vatten och fukt. En limmad sko är också ofta väldigt styv eftersom en limfog är mycket mindre böjlig än en söm.

Durksytt

Durksydda skor är underlägsna en randsydd sko, och inte mycket bättre än en limmad sko. Ovandelen på en durksydd sko inpinnas under en bindsula och sulan sys sedan fast med en söm som går tvärs igenom det inpinnade ovanlädret och bindsulan. Sömmen blir dock oftast böjligare än en limfog. Fördelen är att pinninslaget ej behöver ruggas. Durksydda skor är dock inte vattentäta vid sulkanten eftersom sömmen släpper in fukt och vatten. Du känner igen en durksydd sko genom att de har en söm ovanpå bindsulan inne i skon. Om denna är övertäckt med en täcksula kan man med fingret känna sömmen som ligger 5-10 mm innanför bindsulans kant. På sulans underkant döljs ofta sömmen med en dold rits, eller så har man limmat en yttersula under den durksydda mellansulan.

En durksydd sko från Herring (foto: Herring Shoes)

Bologna-bottning

Bologna är en konstruktion som till väldigt stor del påminner om en durksydd konstruktion. Tillverkningsmetoden är mycket vanlig i Italien.Ovandelen inpinnas under lästen och fästs provisoriskt med spik på dess undersida. Därefter sys en sula av kraftigt foderskinn fast vid ovandelens nederkant, spikarna tas bort och skon är klar för sulning. Sulningen sker i bästa fall med hjälp av en genomgående söm och lädersula, men ibland även med hjälp av limning.

Becksömssytt

Här har vi en rejäl bottningsmetod som används för exempelvis pjäxor och riktigt grova skor. Det är kanske därför man på engelska kallar konstruktionen för ”Norwegian”. Ovandelen pinnas nedåt och fästs med klammer vid en flik i bindsulans ytterkant (ritsläppen). Därefter sys ovandelen fast vid ritsläppen och becksömmen.

Ofta sys en bred läderremsa som en förstärkning utanpå ovanlädret. Ovanlädrets och randens nederkant viks nu uppåt och utåt och gelänket sätts fast, sedan läggs en tjock bottenfyllning av korkmassa in i hålutrymmet under bindsulan. Sen sys en yttersula eller mellansula med avlappssöm genom det utvikta ovanlädret och randen. Enkelt va!? En becksömssydd sko blir självklart mycket stabil och redig och inte direkt lämplig till fest utan mer för om du bor i Norrland och måste gå nio kilometer till närmaste butik i snöstorm för att handla mjölk. En rejäl skokonstruktion för ännu rejälare karlar!

Becksömssytt från Alden  (foto: Leather Soul Hawaii)

Randsytt

Detta är den konstruktion alla exklusiva engelska tillverkare använder, och anses vara den förnämsta och mest kvalitativa av konstruktioner. Den randsydda skon kräver många tillverkningsmoment och är därför dyr att producera, vilket i slutänden ger ett högre pris i butik såklart.

Dessa är de viktigaste momenten vid tillverkningen av en randsydd sko: ovanlädret pinnas inåt och fästs vid en ritsläpp (se illustration) på bindsulans undersida med en klammer. Efter det sys bindsömmen genom ritsläppen, ovanlädret och en läderremsa (”randen”) som lagts på ovanlädrets utsida. Gelänket monteras och en tjock bottenfyllning av korkmassa läggs i hålrummet under bindsulan, varefter slitsulan sys fast vid randen med en avlappssöm.

Om inte sömmen är gömd med en dold rits eller yttersula så kan det se ut som på denna Alden-sko, men oftast syns sömmen ej. (foto: Leather Soul Hawaii)

Randen fungerar som en stark och elastisk förbindelselänk mellan slitsulan och ovandelen. Det är därför en randsydd sko blir så mjuk och bekväm, trots att man ibland använder mycket kraftiga material i tillverkningen. Korkmassan skapar samtidigt en fjädrande och mycket bekväm bas för foten. Skillnaden på en bra och dålig randsydd sko beror ofta på materialval. Snålar man och gör en randsydd sko av billigt läder blir den styv och obekväm. Hållbarheten blir även den mycket sämre om du väljer en tillverkare som snålat på materialet.

Du känner igen en randsydd sko genom att ovanlädret går snett in under bindsulans kant så att det bildar en spetsig vinkel mot randens ovansida. På sulans undersida kan avlappssömmen ligga i en dold rits, eller så kan det ligga en slitsula eller dubbel lädersula fäst på skon, så det är inte säkert att sömmen syns.

Parlör för skointresserade
Randsydd: Goodyear welted (efter uppfinnaren av konstruktionen) eller enbart welted
Durksytt: Blake
Becksömssytt: Norwegian eller reverse welt
Bologna-bottning: Bologna

Gaziano & Girling

Idag blir det ett blogginlägg om den, enligt mig, starkast lysande stjärnan på skohimlen; Gaziano & Girling. Jag tycker G&G kombinerar den engelska klassiska konstruktionen och höga kvalitén med en modern, attraktiv look som gör att de särskiljer sig från de mer traditionella tillverkarna från England.

Tony Gaziano & Dean Girling

Vissa tycker att det är en italiensk look, men jag skulle inte gå så långt. En mer träffande beskrivning är att man har fusionerat klassiskt engelskt med italienska influenser. Lägg till Gaziano & Girlings fantastiska produktion och handsydda detaljer. Ett annat attribut som gör att man lätt känner igen Gaziano & Girling är deras ”fiddle waist” (se bild). Ofta återfinns detta enbart på skräddarsydda skor.

Notera denna "fiddle waist" som gör att midjan blir smärtare, vilket gör att hela skon ser nättare ut. Här ser ni även ett exempel på ett infällt tåjärn (tillval till MTO).

Tony Gaziano & Dean Girling träffades för många år sedan på Cleverley. Här uppstod den vänskap som senare skulle föda Gaziano & Girling. Efter några år på olika håll, Dean Girling jobbade bland annat åt John Lobb London, så sammanstrålade deras karriärer återigen på Edward Green (Tony Gaziano har skapat EG:s 82 och 888-läster). De ansåg att Edward Green handlade mer om business än skor, och valde därför att starta Gaziano & Girling för cirka fyra år sedan. Här har de fått ett forum för att skapa exakt de skor de själva vill, utan att tumma på varken kvalitet eller artistiskt frihet. Som egen företagare så hyser jag själv en djup sympati för denna syn på företagande. Du kan själv bestämma vart fokus ligger och du har din produkts öde helt i dina egna händer!

Denna chukka heter "Arran" och visst är det ljusår från andra tillverkares chukkas i fråga om elegans? (foto: Håkan Wärn © Leaves & Tung)

Gaziano & Girling har i min mening snyggast oxfords i branschen. Även kängorna är helt himmelskt vackra, men tyvärr är utbudet fortfarande något begränsat, de första kängorna kom så sent som för ett år sedan. Även derbyutbudet är något smalt, men å andra sidan finns här några riktiga guldkorn, framförallt om man kombinerar dem i mockautförande. För er som gillar monks så kan jag rekommendera modellen St. James eller Carlyle.

Carlyle - något för er monksälskare att sätta tänderna i! (foto: Håkan Wärn © Leaves & Tung)

Något jag gillar med G&G är att tillverkningen verkligen inte sker på någon industriell skala. Gaziano & Girlings tillverkning sker inte i en fabrik, utan något som mer liknar en stor verkstad. Här jobbar man hantverksmässigt och tillverkar cirka 2000 par konfektionsskor och ett hundratal skräddarsydda skor per år. Detta älskar jag som ni vet; kreativa visionärer som jobbar med kvalitet och själ istället för att leta dollars, dollars, dollars!

För er som älskar det klassiska; "Woburn", en helbrogue derby. (foto: Håkan Wärn © Leaves & Tung)

En mycket elegant semibrogue "Burlington" (foto: Håkan Wärn © Leaves & Tung)

Denna fina wholecut har en sömm som simulerar en broguesliknande design! Detta är exempel på den lekfullhet som finns i G&Gs design, utan att man för den delen blir alltför flamboyant i sitt formspråk. (foto: Gaziano & Girling)

Westbury, även det en oerhört vacker oxford, notera de handsydda detaljerna. (foto: Gaziano & Girling)

 

Exempel på det hantverk som gör G&G så underbara! (photo: Håkan Wärn © Leaves & Tung)

Shoppingrapport: London

I dagarna var jag i London på en affärs-/shoppingresa (man kan ju inte gärna åka till London utan att shoppa, oavsett vilket ärende man har). Något som slår mig varje gång jag är i London är den oerhört ojämna kvalitén på service i butikerna. Spektret går från snorkigt, rent otrevligt, spydigt till supertrevligt och engagerat. Den bästa servicen fick jag definitivt på Pal Zileris flagship store mittemot Harrods’s som hade slutrea på höst-/vinterkollektionen. En mycket trevlig katalan vid namn Jaume hjälpte mig här hitta ett riktigt fynd; en full kanvas kavaj i 100% kashmir till ett överkomligt pris. Och säg den som inte behöver en svart kashmirkavaj; tidlöst!

Mr. Kollega utanför Berluti - yta är viktigare än service och kvalitet i denna butik käns det som

Jermyn Street
Den intressantaste gatan för oss skoälskare är Jermyn Street där jag besökte John Lobb (Paris), W.S. Foster, Edward Green, Tricker’s samt Crockett & Jones. Även på Jermyn Street är servicen mycket ojämn. Alltid lika trevligt är det dock att besöka Crockettt & Jones där den karismatiske butikschefen, en mörk herre som ofta syns i sprakande färgglada utstyrslar, som jag tyvärr ej minns namnet på, alltid gör ens besök minnesvärt.

Mr. Kollega provar skor på W.S. Foster & Son

Jag har tidigare rapporterat att Fosters konfektionsskor tillverkas av Crockett & Jones, men detta är en sanning med modifikation. Jag noterade även under mitt besök i deras butik att de hade lågskor i Edward Greens 82- och 888-läster. Den tillmötesgående yngre herren som servade mig och min kollega sade att det är Fosters egen design men att de bygger på andra tillverkares modeller. Pyttsan! Modellerna vi såg var identiska med C&Js och EGs modeller, fast med annorlunda materialval än standardmodellerna. Så det blev inga W.S. Foster-skor för min eller min kollegas del. Jag använder då hellre nämnda tillverkares egen made-to-order tjänst.

Edward Green har interiört en av de absolut trevligaste butikerna på Jermyn Street i min mening. Opretentiöst men elegant. Även servicen är oklanderlig, dock med en mycket mer formell ton än den skojfriska atmosfär som råder hos Crockett & Jones. John Lobb (Paris) butik är även den interiört mycket fräsch, men jag möttes av en ganska snorkig attityd från en fransyska som antagligen blivit anställd mer på grund av sitt vackra yttre än servicevilja kan man anta. Det blev även en avstickare till Berluti, där man kan säga att upplevelsen var den samma som hos John Lobb; yta och interiör är viktigare än service. Jag ställde några enklare frågor till expediten på Berluti om skorna, vilka hon var helt oförmögen att svara på, det är inte bra. Men det absoluta bottennappet på Jermyn Street var Tricker's; jag har aldrig känt mig så ovälkommen i en butik!

Gaziano & Girling - några blandade modeller

Gaziano & Girling showroom
Ett betydligt mer angenämare besök var det i Gaziano & Girlings showroom på Savile Row. Det ligger en trappa ned i en butik som inte har något direkt att göra med Gaziano & Girling. G&G hyr säkerligen plats i butiken mot provision eller liknande upplägg. Tyvärr missade vi precis Dean Girling, som vanligtvis gör ett antal besök i London varje månad ”on request” för att ta hand om kunder som gör made-to-measure-beställningar. Jag hade gärna frågat honom om de skor som jag beställde för några månader sedan, men jag är fullt medveten om att leveranstiden är cirka 4-5 månader på deras MTO. Den som väntar på något gott! Det var dock ett sant nöje att få se ett så stort utbud av Gaziano & Girling-skor. Vissa av modellerna hade jag endast sett på bild tidigare. Den äldre herren som ägde butiken var väldigt korrekt, på engelskt vis, men när han märkte att jag hade ett genuint intresse för skor blev han mindre reserverad.

Undertecknad beundrar den vackra fasaden till Rubinacci. Rubinacci gör absolut snyggast pocket squares i världen med motiv, och till under halva priset av en Hermes, en riktigt bra affär! Fick med mig några sådana plus en scarf till fästmön. Ett bra dagsverke!

Allt som allt så var det en lyckad resa. De enda inköpen blev dock nämnd kavaj, ett par byxor samt några fina silkesartiklar från Rubinacci. Skorna får vänta tills nästa besök.

Pierre Corthay - en själfull skoskapare

Pierre Corthay med lillebror Christophe

Jag har länge beundrat fransmannen Pierre Corthays skor. Jag äger inget par själv, och i ärlighetens namn så vet jag inte om jag kommer att införskaffa några, för dessa vackra skapelser har något magiskt över sig, en magi som jag fruktar försvinner den dagen jag väl trär ett par över mina fötter. Som att tråna efter en kvinna i åratal och sedan kyssa sin musa för att upptäcka att förälskelsen skingras i samma sekund läpparna skiljs åt.

Pierre Corthay - Oedipe "Bob". Vilken elegant chukka! (foto: Corthay)

Precis som många andra stora skokreatörer så började monsieur Corthay sin karriär hos John Lobb. Efter ett tag här så lämnade han företaget för Berluti. 1990 öppnade Pierri Corthay sin egen ateljé vid Place Vendome i Paris, där han tillverkade skräddarsydda skor. 2001 släppte Corthay sin första linje konfektionsskor och på detta sätt kan även vi vanliga döda få njuta av dessa vackra skapelser utan att behöva spendera en mindre förmögenhet. Corthay har precis som många andra tillverkare av mycket exklusiva herrskor lyckats mycket väl i Japan, där man verkligen uppskattar skor. I Japan har man exempelvis en tidning som enbart handlar om herrskor som heter ”Last”, den enda av sitt slag i världen mig veterligen.

Pierre Corthay - Oedipe Roi "Satan". (foto: Corthay)

Corthay har tre produktlinjer; Oedipe, Oedipe Roi, Schizo och Electrochoc. De förstnämnda namnvalen innehåller en flört med grekisk mytologi, vilket jag som gammal student i ämnet uppskattar. Oedipe drar paralleller till Odipusmyten och skorna berättar hur monsieur Corthay bryter sig loss från sitt arv (Berluti och John Lobb) och ”mördar sin far” genom att överträffa dessa tidigare arbetsgivare. Oedipe Roi är en linje som skall föra tanken till Kung Oidipus, som man ser honom i början av Sofokles tragedi, full av självförtroende och regal pondus. En man som står för sina val. Det låter på gränsen till pretentiöst, jag vet, men jag tycker det visar humor och lekfullhet mer än något annat.

Pierre Corthay - Schizo "Wilfrid". (foto: Corthay)

Till skilland från många andra sydeuropeiska skotillverkare så är Corthay randsydda och inte tillverkade enligt Bologna- eller Blake-metoderna, vilka är undermåliga för vårt klimat uppe i norden.

Ett par Pierre Corthay-skor är inte för alla. Det krävs en karl med självförtroende och glimten i ögat för att bära upp dem.

Pierre Corthay - Electroshoc "Sade". Här blir det lite väl crazy för min del. (foto: Corthay)

Vår/sommar 2010 - redigerad 2010-02-07

Nyligen släppte de flesta skräddarhus sina vår-/sommarkollektioner för 2010. Och lika mycket som jag älskar engelska randsydda skor älskar jag italienskt klassiskt herrmode, även fast intresset är starkare för skor. Så jag ville göra ett litet inlägg i ämnet, trots att det blir lite ”off topic”. Omväxling förnöjer!

Corneliani, i en kombination ni mycket väl skulle kunna se Shoeman i på jobbet (minus scarfen). (foto: Corneliani)

Skotips till ovan outfit: jag skulle välja en mörk, diskret derby. Ovan Enzo Bonafe; från dennes randsydda serie. (foto: Enzo Bonafe)

Förra våren/sommaren kunde vi se mycket rutigt, vilket passar mig själv alldeles utmärkt eftersom jag är lång och kan behöva tricksa med mönster för att inte se ut som en flaggstång, jag håller mig kategoriskt undan kritstrecksrandigt. Även bredare kavajslag, som började komma förra året är en välsignelse för oss långa och slanka. I år ser det mer blandat ut, men något som verkar komma starkt är slag på byxorna samt peak lapels på enkelknäppta kavajer/kostymer, samt mycket dubbelknäppt.

Pal Zileri - denna outfit är fritidsklädsel i mina ögon. Här har vi blandade mönster, som jag tycker vi vågar oss på alltför sällan i Sverige. Man har dock gjort det hyfsat enkelt för sig i och för sig, det blir svårare när man försöker sig på olika typer av mönster, inte bara olika storlekar på rutor. (foto: Pal Zileri)

Skotips till ovan: en lekfull stil kräver en lekfull sko; Pierre Corthay "Vendome" i blå mocka. (foto: Leffot)

Nu är jag verkligen inte någon expert i ämnet, så detta är mina högst lekmannamässiga betraktelser. Det skall också tilläggas att jag alltid varit en förespråkare av en tidlös klädsel, så vad skräddarhusen får för sig hoppas jag inte påverkar mig alltför mycket.

Corneliani - enkelknäppt kavaj med peak lapels samt en enkelknäppt väst. Peak lapels på kostymen är inte något för den saktmodige kan jag personligen tycka. Här har man dock fått till en sober look trots detta. (foto: Corneliani)

Personligen klär jag mig allt som oftast i kavaj och udda byxor, på jobbet i klassiskt tappning men privat tar jag ut svängarna i form av färgkombinationer och lekfullare detaljer.

Zegna - vad skall man bära till detta förutom svarta oxfords? Det är förstås en kuggfråga. (foto: Zegna)

Svaret för den som inte listat ut det; svarta oxfords (John Lobb; "Philip II"). Passar mycket bra till bägge kostymer ovan. (foto: Leather Soul Hawaii)

Corneliani - en härlig vårkavaj! Notera att Corneliani verkar ha snöat in lite på scarfen som neckwear i år. (foto: Corneliani)

Till ovan kavaj skulle jag bära en bomulls- eller linnebyxa (blå eller grön kanske, beroende på kulörten i accessoarerna såklart) och ett par ljusa derbys, alt. oxfords med brogues. På bilden Gaziano & Girling "Eton" i vintage chestnut. (foto: Leather Soul Hawaii)

Galoschskon

Jag har bestämt mig för att skriva ett kort inlägg om det enda objekt som är ok att använda som innehåller ordet galosch, nämligen galoschskon.

Pierre Corthay "Schizo"

Varför denna enträgna aversion mot galoscher frågar ni er kanske? Det finns inget klockrent svar. Kanske beror det på ett underliggande minne då någon sträng dagisfröken skällt på mig efter att jag fastnat med mina galoscher i något som treåring. Oavsett gillar jag dem helt enkelt inte. Det finns ett enda praktiskt skäl till att använda galoscher och det är att de skyddar skon från väta och saltfläckar. Men vem ger sig ut i ett par lågskor i regn- eller snöstorm?! Det är då ni tar på er era kängor, vare sig ni har kostym eller fritidskläder, och de tål vätan om ni har en gummisula på dem. Borsta av dem när ni kommer innanför dörren så är det klart! Detta går snabbare än att dra på sig och av sig ett par slabbiga galoscher.

Edward Green "Shannon II" (top drawer)

Om det nu är så att man gillar det estetiska med en tvådelad look, så gör den stilfulle bäst i att ta på sig ett par galoschskor. Det är ett mycket osexigt ord, inte alls i klass med turbodiesel, utan närmare något drumligt såsom fyllehångel. Men oavsett osexigheten i ordet så finns det löjligt snygga galoschskor. Observera att galoschskor inte är en korrekt ”klass” av skor, utan tydliggör bara en typ av utförande på oxfordskor eller oxfordkängor där överdelen är klart skiljd från resten av skon. Galoschskor har alltså inget med den praktiska funktionen att göra utan är enbart en estetisk stil. Kängor i detta utförande brukar ofta kallas för ” balmoral boots” på engelska.

Gaziano & Girling "Kent", TG73-läst. Istället för mocka kan man även få Kent i alligatorskinn.

Ärligt talat så vet jag inte om en skomakare anser att termen galoschskor är hundraprocentigt korrekt, men eftersom jag inte är skomakare utan bloggande skofantast så tar jag mig friheten att kalla dem det. Jag brukar även kalla dem "two tone"-skor (dessa innefattar dock fler typer av skor än just galoschskor, exempelvis "spectators").

W.S. Foster & Son "Montrose". Denna kikade jag på inne i deras butik på Jermyn Street i höstas, men efter att jag gjort lite efterforskningar så visade det sig att WSFS ready-to-wear tillverkas av Crockett & Jones. Mycket fin känga, men inte värd priset de krävde då det egentligen är en C&J! Tack till "Lovis" som påminde mig om denna fina sko!