måndag 22 februari 2010

Shoppingrapport: London

I dagarna var jag i London på en affärs-/shoppingresa (man kan ju inte gärna åka till London utan att shoppa, oavsett vilket ärende man har). Något som slår mig varje gång jag är i London är den oerhört ojämna kvalitén på service i butikerna. Spektret går från snorkigt, rent otrevligt, spydigt till supertrevligt och engagerat. Den bästa servicen fick jag definitivt på Pal Zileris flagship store mittemot Harrods’s som hade slutrea på höst-/vinterkollektionen. En mycket trevlig katalan vid namn Jaume hjälpte mig här hitta ett riktigt fynd; en full kanvas kavaj i 100% kashmir till ett överkomligt pris. Och säg den som inte behöver en svart kashmirkavaj; tidlöst!

Mr. Kollega utanför Berluti - yta är viktigare än service och kvalitet i denna butik käns det som

Jermyn Street
Den intressantaste gatan för oss skoälskare är Jermyn Street där jag besökte John Lobb (Paris), W.S. Foster, Edward Green, Tricker’s samt Crockett & Jones. Även på Jermyn Street är servicen mycket ojämn. Alltid lika trevligt är det dock att besöka Crockettt & Jones där den karismatiske butikschefen, en mörk herre som ofta syns i sprakande färgglada utstyrslar, som jag tyvärr ej minns namnet på, alltid gör ens besök minnesvärt.

Mr. Kollega provar skor på W.S. Foster & Son

Jag har tidigare rapporterat att Fosters konfektionsskor tillverkas av Crockett & Jones, men detta är en sanning med modifikation. Jag noterade även under mitt besök i deras butik att de hade lågskor i Edward Greens 82- och 888-läster. Den tillmötesgående yngre herren som servade mig och min kollega sade att det är Fosters egen design men att de bygger på andra tillverkares modeller. Pyttsan! Modellerna vi såg var identiska med C&Js och EGs modeller, fast med annorlunda materialval än standardmodellerna. Så det blev inga W.S. Foster-skor för min eller min kollegas del. Jag använder då hellre nämnda tillverkares egen made-to-order tjänst.

Edward Green har interiört en av de absolut trevligaste butikerna på Jermyn Street i min mening. Opretentiöst men elegant. Även servicen är oklanderlig, dock med en mycket mer formell ton än den skojfriska atmosfär som råder hos Crockett & Jones. John Lobb (Paris) butik är även den interiört mycket fräsch, men jag möttes av en ganska snorkig attityd från en fransyska som antagligen blivit anställd mer på grund av sitt vackra yttre än servicevilja kan man anta. Det blev även en avstickare till Berluti, där man kan säga att upplevelsen var den samma som hos John Lobb; yta och interiör är viktigare än service. Jag ställde några enklare frågor till expediten på Berluti om skorna, vilka hon var helt oförmögen att svara på, det är inte bra. Men det absoluta bottennappet på Jermyn Street var Tricker's; jag har aldrig känt mig så ovälkommen i en butik!


Gaziano & Girling - några blandade modeller

Gaziano & Girling showroom
Ett betydligt mer angenämare besök var det i Gaziano & Girlings showroom på Savile Row. Det ligger en trappa ned i en butik som inte har något direkt att göra med Gaziano & Girling. G&G hyr säkerligen plats i butiken mot provision eller liknande upplägg. Tyvärr missade vi precis Dean Girling, som vanligtvis gör ett antal besök i London varje månad ”on request” för att ta hand om kunder som gör made-to-measure-beställningar. Jag hade gärna frågat honom om de skor som jag beställde för några månader sedan, men jag är fullt medveten om att leveranstiden är cirka 4-5 månader på deras MTO. Den som väntar på något gott! Det var dock ett sant nöje att få se ett så stort utbud av Gaziano & Girling-skor. Vissa av modellerna hade jag endast sett på bild tidigare. Den äldre herren som ägde butiken var väldigt korrekt, på engelskt vis, men när han märkte att jag hade ett genuint intresse för skor blev han mindre reserverad.


Undertecknad beundrar den vackra fasaden till Rubinacci. Rubinacci gör absolut snyggast pocket squares i världen med motiv, och till under halva priset av en Hermes, en riktigt bra affär! Fick med mig några sådana plus en scarf till fästmön. Ett bra dagsverke!

Allt som allt så var det en lyckad resa. De enda inköpen blev dock nämnd kavaj, ett par byxor samt några fina silkesartiklar från Rubinacci. Skorna får vänta tills nästa besök.

söndag 14 februari 2010

Pierre Corthay - en själfull skoskapare

Pierre Corthay med lillebror Christophe

Jag har länge beundrat fransmannen Pierre Corthays skor. Jag äger inget par själv, och i ärlighetens namn så vet jag inte om jag kommer att införskaffa några, för dessa vackra skapelser har något magiskt över sig, en magi som jag fruktar försvinner den dagen jag väl trär ett par över mina fötter. Som att tråna efter en kvinna i åratal och sedan kyssa sin musa för att upptäcka att förälskelsen skingras i samma sekund läpparna skiljs åt.

Pierre Corthay - Oedipe "Bob". Vilken elegant chukka! (foto: Corthay)

Precis som många andra stora skokreatörer så började monsieur Corthay sin karriär hos John Lobb. Efter ett tag här så lämnade han företaget för Berluti. 1990 öppnade Pierri Corthay sin egen ateljé vid Place Vendome i Paris, där han tillverkade skräddarsydda skor. 2001 släppte Corthay sin första linje konfektionsskor och på detta sätt kan även vi vanliga döda få njuta av dessa vackra skapelser utan att behöva spendera en mindre förmögenhet. Corthay har precis som många andra tillverkare av mycket exklusiva herrskor lyckats mycket väl i Japan, där man verkligen uppskattar skor. I Japan har man exempelvis en tidning som enbart handlar om herrskor som heter ”Last”, den enda av sitt slag i världen mig veterligen.

Pierre Corthay - Oedipe Roi "Satan". (foto: Corthay)

Corthay har tre produktlinjer; Oedipe, Oedipe Roi, Schizo och Electrochoc. De förstnämnda namnvalen innehåller en flört med grekisk mytologi, vilket jag som gammal student i ämnet uppskattar. Oedipe drar paralleller till Odipusmyten och skorna berättar hur monsieur Corthay bryter sig loss från sitt arv (Berluti och John Lobb) och ”mördar sin far” genom att överträffa dessa tidigare arbetsgivare. Oedipe Roi är en linje som skall föra tanken till Kung Oidipus, som man ser honom i början av Sofokles tragedi, full av självförtroende och regal pondus. En man som står för sina val. Det låter på gränsen till pretentiöst, jag vet, men jag tycker det visar humor och lekfullhet mer än något annat.

Pierre Corthay - Schizo "Wilfrid". (foto: Corthay)

Till skilland från många andra sydeuropeiska skotillverkare så är Corthay randsydda och inte tillverkade enligt Bologna- eller Blake-metoderna, vilka är undermåliga för vårt klimat uppe i norden.

Ett par Pierre Corthay-skor är inte för alla. Det krävs en karl med självförtroende och glimten i ögat för att bära upp dem.

Pierre Corthay - Electroshoc "Sade". Här blir det lite väl crazy för min del. (foto: Corthay)

torsdag 4 februari 2010

Vår/sommar 2010 - redigerad 2010-02-07

Nyligen släppte de flesta skräddarhus sina vår-/sommarkollektioner för 2010. Och lika mycket som jag älskar engelska randsydda skor älskar jag italienskt klassiskt herrmode, även fast intresset är starkare för skor. Så jag ville göra ett litet inlägg i ämnet, trots att det blir lite ”off topic”. Omväxling förnöjer!
Corneliani, i en kombination ni mycket väl skulle kunna se Shoeman i på jobbet (minus scarfen). (foto: Corneliani)

Skotips till ovan outfit: jag skulle välja en mörk, diskret derby. Ovan Enzo Bonafe; från dennes randsydda serie. (foto: Enzo Bonafe)

Förra våren/sommaren kunde vi se mycket rutigt, vilket passar mig själv alldeles utmärkt eftersom jag är lång och kan behöva tricksa med mönster för att inte se ut som en flaggstång, jag håller mig kategoriskt undan kritstrecksrandigt. Även bredare kavajslag, som började komma förra året är en välsignelse för oss långa och slanka. I år ser det mer blandat ut, men något som verkar komma starkt är slag på byxorna samt peak lapels på enkelknäppta kavajer/kostymer, samt mycket dubbelknäppt.

Pal Zileri - denna outfit är fritidsklädsel i mina ögon. Här har vi blandade mönster, som jag tycker vi vågar oss på alltför sällan i Sverige. Man har dock gjort det hyfsat enkelt för sig i och för sig, det blir svårare när man försöker sig på olika typer av mönster, inte bara olika storlekar på rutor. (foto: Pal Zileri)

Skotips till ovan: en lekfull stil kräver en lekfull sko; Pierre Corthay "Vendome" i blå mocka. (foto: Leffot)

Nu är jag verkligen inte någon expert i ämnet, så detta är mina högst lekmannamässiga betraktelser. Det skall också tilläggas att jag alltid varit en förespråkare av en tidlös klädsel, så vad skräddarhusen får för sig hoppas jag inte påverkar mig alltför mycket.

Corneliani - enkelknäppt kavaj med peak lapels samt en enkelknäppt väst. Peak lapels på kostymen är inte något för den saktmodige kan jag personligen tycka. Här har man dock fått till en sober look trots detta. (foto: Corneliani)

Personligen klär jag mig allt som oftast i kavaj och udda byxor, på jobbet i klassiskt tappning men privat tar jag ut svängarna i form av färgkombinationer och lekfullare detaljer.

Zegna - vad skall man bära till detta förutom svarta oxfords? Det är förstås en kuggfråga. (foto: Zegna)

Svaret för den som inte listat ut det; svarta oxfords (John Lobb; "Philip II"). Passar mycket bra till bägge kostymer ovan. (foto: Leather Soul Hawaii)


Corneliani - en härlig vårkavaj! Notera att Corneliani verkar ha snöat in lite på scarfen som neckwear i år. (foto: Corneliani)

Till ovan kavaj skulle jag bära en bomulls- eller linnebyxa (blå eller grön kanske, beroende på kulörten i accessoarerna såklart) och ett par ljusa derbys, alt. oxfords med brogues. På bilden Gaziano & Girling "Eton" i vintage chestnut. (foto: Leather Soul Hawaii)

måndag 1 februari 2010

Galoschskon

Jag har bestämt mig för att skriva ett kort inlägg om det enda objekt som är ok att använda som innehåller ordet galosch, nämligen galoschskon.


Varför denna enträgna aversion mot galoscher frågar ni er kanske? Det finns inget klockrent svar. Kanske beror det på ett underliggande minne då någon sträng dagisfröken skällt på mig efter att jag fastnat med mina galoscher i något som treåring. Oavsett gillar jag dem helt enkelt inte. Det finns ett enda praktiskt skäl till att använda galoscher och det är att de skyddar skon från väta och saltfläckar. Men vem ger sig ut i ett par lågskor i regn- eller snöstorm?! Det är då ni tar på er era kängor, vare sig ni har kostym eller fritidskläder, och de tål vätan om ni har en gummisula på dem. Borsta av dem när ni kommer innanför dörren så är det klart! Detta går snabbare än att dra på sig och av sig ett par slabbiga galoscher.


Edward Green "Shannon II" (top drawer)

Om det nu är så att man gillar det estetiska med en tvådelad look, så gör den stilfulle bäst i att ta på sig ett par galoschskor. Det är ett mycket osexigt ord, inte alls i klass med turbodiesel, utan närmare något drumligt såsom fyllehångel. Men oavsett osexigheten i ordet så finns det löjligt snygga galoschskor. Observera att galoschskor inte är en korrekt ”klass” av skor, utan tydliggör bara en typ av utförande på oxfordskor eller oxfordkängor där överdelen är klart skiljd från resten av skon. Galoschskor har alltså inget med den praktiska funktionen att göra utan är enbart en estetisk stil. Kängor i detta utförande brukar ofta kallas för ” balmoral boots” på engelska.

Gaziano & Girling "Kent", TG73-läst. Istället för mocka kan man även få Kent i alligatorskinn.

Ärligt talat så vet jag inte om en skomakare anser att termen galoschskor är hundraprocentigt korrekt, men eftersom jag inte är skomakare utan bloggande skofantast så tar jag mig friheten att kalla dem det. Jag brukar även kalla dem "two tone"-skor (dessa innefattar dock fler typer av skor än just galoschskor, exempelvis "spectators").

W.S. Foster & Son "Montrose". Denna kikade jag på inne i deras butik på Jermyn Street i höstas, men efter att jag gjort lite efterforskningar så visade det sig att WSFS ready-to-wear tillverkas av Crockett & Jones. Mycket fin känga, men inte värd priset de krävde då det egentligen är en C&J! Tack till "Lovis" som påminde mig om denna fina sko!

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails